Ironi: Ett blint ögonvittne.

Vi presenterades av gemensamma vänner.
En middag med möjlig baktanke lagad av omtänksamhet och av personer oss kära. Tanken var god och jag förstod dem. Båda hade vi nära gett upp hoppet i sökandet, längtan efter den varma närheten och vilkorslösa banden. För sent insåg jag att det var bara par på kvällens tillställning. Förutom hon och jag, som det skulle visa sig. Satte mig i soffan och grymtade lite inombords för upplägget och hur jag hade lurats in i det mest krystade av umgänge då med tanke på att de skulle försöka para ihop oss. Länge hade värdinnan sagt hur hon tyckte att vi skulle passa så otroligt bra ihop. Jag hade aldrig lyssnat på det örat. Försökte ignorera det faktum att allas ögon var riktade åt samma håll i ögonvrån. Jag ville gå hem.

Hon hade ringt och sagt att hon skulle bli sen på grund av det klena utbudet av taxibilar i stan och att vi andra lika gärna kunde börja äta eftersom maten annars skulle bli kall. Motvilligt gav värdparet med sig och vi högg in på maten. Ölen jag drack till smakade gudomligt. Vi hade kommit en bra bit in på varmrätten när det ringde på dörren. Värdinnans ögon sken upp och han gav mig en blick som inte gick att missförstå. Detta var verkligen hela och det enda egentliga syftet med kvällen ur hennes synvinkel. Jag ville kasta en bit av vitlöksbrödet jag hade låg bredvid talriken på henne. Jag skruvade lite nervöst på mig.

Hon kom in och sa hej till de andra som hon redan kände sedan tidigare. Jag ställde mig upp och tog hennes hand som blivit kall av höstkylan som lagt sig utanför fönstret. Den var len och hennes grepp var medvetet och framåt. Hon hade fått gå en liten bit så hennes kinder hade hunnit få en lätt röd nyans som var söt på henne. Inombords gav jag motvilligt med att värdinnan hade haft rätt i att jag skulle gilla hennes utseende. Men det var just den där glimten i ögat hon hade när hon presenterade sig som fick intresset att blossa upp. Eftersom jag ändå hade blivit medlurad i detta så tänkte jag att jag skulle försöka göra det bästa av situationen.

Vi satt kvar vid matbordet och medans den nyanlända gästen startade med varmrätten så gick vi andra in på efterrätten. En hemmagjord hallon- och jordgubbsglass som var som från himmelriket hämtad. Var tugga var som en explosion på smaklökarna. Jag lät blicken följa hennes läppar när hon talade. Försökte koncentrera mig på efterrätten men hennes ord var hypnotiserande. Jag kände att jag var iaktagen och mycket riktigt så var det värdinnan som lyfte ett ögonbryn när jag till slut tog ögonkontakt med henne. Jag förstod genast innebörden och gav en nick tillbaks. Hon hade haft rätt. Kvinnan som kom blev bara vackrare och vackrare för var sekund som gick. Hennes sätt att tala, att inkludera alla i samtalet, sättet hennes hud rynkade sig i ögonvrån på ett speciellt sätt när hon log.

Vi gick alla och satte oss i soffan när vi var klara med maten och som av en händelse, kan man ju tro, så hamnade vi bredvid varandra Hon och jag i soffan. Hon frågade om hon skulle hämta något att dricka åt mig samtidigt som ändå hämtade åt sig. Jag tackade ja. Hon hjälpte värdparet att plocka ut den sista disken och när hon kom tillbaks hade hon två glas med sig. Hon sträckte fram sin hand och som jag tar glaset så känner jag hennes fingrar snudda vid mina. Hon håller kvar sin hand ett tag och tittar på mig och ler. Plötsligt känns det som om allt det som är jag ska implodera. Det susar till i hela kroppen och jag kan inte slita min blick från hennes smaragdgröna ögon. Vad som säkert är en sekund eller två känns nu som en hel evighet. Hennes underbart gröna ögon.

Vi sitter där bredvid varandra och samtalet flyter på som om vi känt varandra hela livet. Jag kommer på mig själv med att verkligen älska att lyssna på hennes ljuva ord. Hur hon ibland fuktar läpparna innan hon ska till att säga något. Hur hennes läppar då för en stund glänser i stearinljusens varma sken. Sättet hennes långa, vackra fingrar håller om glaset. Naglarna är långa med vitmålade toppar. Sättet kondensen från det kalla glaset ibland fastnar kvar på hennes fingertoppar. Sättet hon lägger sitt långa mörka hår bakom örat ibland. Sättet hon nästan rodnar när hon ler. Hennes skönhet verkar inte visa några gränser då hon sitter där framför mig som en uppenbarelse som skulle gjort den sköna Helena av Troja grön av avund.

Jag försöker komma med något att säga mellanåt men jag känner mig mest bara klumpig och dum. Hon får mig att känna mig som fjorton igen och jag känner att jag måste rycka upp mig och visa att jag visst har något att komma med. Men hon gör det svårt. Jag drunknar i hennes ögon.

När kvällen börjar närma sig natt bestämmer vi oss alla för att vi ska gå ner på stan för att fortsätta kvällen där tills den blir natt. Istället för att ta taxi frågar Hon om vi alla inte kan gå ner istället då kvällen är så sval och skön. Så blir det. Vi klär på oss och går ut.
Sommarens sista dofter har övergått i höstens klara lätta luft. Varje andetag är som kärlek för lungorna. Himlen är stjärnklar och blickar ner över oss, blinkar som för att mena på något underbart som komma skall. Då känner jag hennes arm under min och hon drar mig nära intill sig. Hennes andedräkt dansar ut mot mörkret som älvor i diset på en sommaräng. Hon viskar ett hej i mitt öra och frågar om det är ok om hon går nära. Jag får inte fram ett ord utan lägger min hand över hennes på min arm.

Vi går ner mot staden och vi har alla väldigt kul. Friskheten och klarheten i luften har varit efterlängtad och även så vänskapen. Alla pratar gamla minnen och jag får höra en del om Henne. Men allt som sägs binder bara mitt hjärta till henne allt mer. Denna underbara varelse som stigen ur en sagobok, med ett sådant varmt leende att det kan smälta även det kallaste av hjärtan. När det är dags för att gå in på ett av stadens uteställen drar hon mig återigen nära sig och frågar om vi inte kan fortsätta gå och prata lite istället. Hon menar på att det är ju en sådan underbar kväll. Kanske aningens för snabbt svarar jag ok. Vi säger hej då till de andra och värdinnans leende lyser i natten. Hon kysser mig på kinden och säger: "Ta väl hand om Henne." Jag ger värdinnan mitt ord på det och Hon och jag lämnar det övriga sällskapet.

Vi går långt utan att tänka det minsta på hur långt eller hur länge. Tiden är som försvunnen och jag vill aldrig att den ska ta slut. Vi går längst vattnet och månen gör sitt bästa för att glittra i kapp med stjärnorna på de vågor som havet erbjuder. Hennes arm under min är som en funnen helig graal. Jag har äntligen hittat det jag letat efter och jag vill aldrig släppa det. Så kort tid i mitt liv, så länge jag vill att hon ska stanna. Hela min kropp längtar efter hennes. Jag stannar och hon tittar förvånat på mig. Vi står ansikte mot ansikte och jag lägger mina händer lätt runt hennes kinder och för henne mot mig. Våra läppar möts och världen stannar. Allt är tyst. Allt är lugnt. Allt är underbart. När jag känner att hon trycker sig närmre känner lyckan inga gränser.

Hon frågar efter en stund om vi inte kan gå hem till mig och med viss tvekan säger jag ja. Jag vill inte förstöra detta underbara med att göra det till något lätt och tillfälligt. Jag har hittat vad jag hoppas på kan vara en bit av min framtid och det är inget jag vill ta lätt på. Jag säger inget och vi går mot min lägenhet. Vi kommer inte många meter innan vi stannar och kysser varandra. Vad som egentligen skulle tagit ett tiotal minuter tar istället fyrtiofem, underbara, minutrar.

Vi kommer innanför dörren lätt frusna och bestämmer oss för att sätta oss i köket och ta en varsin kopp te. Konversationen fortsätter att flyta på och jag kommer på mig själv med att sitta och le. Ett lyckligt leende. Jag ser henne le samtidigt och undrar och hoppas att det är av samma anledning. En vag gäspning undslipper mina läppar. Hon tar min hand i sin och säger: "Kom".
Jag följer henne in i sovrummet där hon långsamt tar av sig sina kläder. Jag ser hur plagg efter plagg faller till marken och kan inte slita mina ögon från hennes kropp. Varenda centimeter av hennes hud är som en symfoni av skönhet. Hon kryper in under mitt dubbla duntäcke och jag kommer på mig själv med att vara helt påklädd. Jag tar även jag av mig mina kläder och kryper in under täcket bredvid henne. Hon lägger sig på sidan och säger: "Håll om mig, snälla". Hon behöver verkligen inte be mig fler gånger. Jag lägger mina armar runt henne och håller henne tätt, tätt. Kysser henne i nacken och viskar i hennes öra: "Nu vet jag hur änglar ser ut" och vi somnar tillsammans.

På morgonen ligger jag på rygg och Hon ligger på mitt bröst. Jag skiner upp när jag minns kvällen innan. Ligger ett tag och lyssnar på hennes andetag. Känner hur jag verkligen inte vill väcka henne för att jag inte vill att ögonblicket ska ta slut. Jag vill verkligen inte att hon ska gå hem. Hon vaknar till och tittar upp på mig med trötta ögon och väger god morgon. Hon kysser mig och gräver in sitt ansikte vid min hals. Hon luktar ljuvligt. Återigen tittar hon upp på mig och ser mig djupt i ögonen. Hon ser nästan bekymrad ut och hon säger: "Är det ok om jag stannar kvar ett tag?". Jag skiner upp och kysser henne och håller henne nära.

Hon går inte hem dagen där på heller. Och jag vill heller inte att hon ska det.


Varför är det inte så i det verkliga livet?

Helgen var ganska hård. Åtminstone fredagen. Hade en del sorger att dränka men lyckades bra och nu är jag ganska i fas med verkligheten. Lyckades även blöta ner min telefon så den sa upp sig. Köpte en ny idag. Fast utan touchscreen. Aldrig mer touchscreen. I övrigt så finns det inte så mycket att berätta. Det är väl lite drygt att inte ha några telefonnummer kvar men även det är renande på något sätt.

Var ju alldeles för varmt att träna förra veckan (skyller på det) så det får bli desto mer av den varan denna vecka. Detta var ett ganska meningslöst inlägg men det får funka för nu.

I går var jag ut med kompisen i hans båt i det underbara vädret och drack öl, badade och festade lite i största allmänhet och det var livet på en pinne.

I dag dog min farmor och pinnen är av.

Jag är fylld med sådana fruktansvärda mängder hat just nu. Att ha att göra med personer med ett intellektuellt spann på en femårings nivå och som tror att den vet bäst får mig att vilja skära mig i armarna. När en människa inte förstår bättre, när en människa inte vet hur illa den gör, när en människa tror att den vet. Det är inte lönt att bli arg för det är som att säga till en troende att gud inte finns. Istället bubblar denna frustration och detta giftiga hat upp som syra i ådrorna.
När jag sluter ögonen ser jag liv ta slut. Okunnighet, ignorans och svek tar vid där lycka och framtidstro en gång dansat. Okänd mark, nya dagar och välkänt hat är en morgondag att inte se fram emot. Att önska aldrig komma skulle. Enda gnutta hopp såras och närpå dör som av krigande bestar. Aldrig ska jag stå där. Aldrig ska jag finnas där. Det du ska få är evig ovisshet.

Man tycker att saker börjar ordna sig och sedan dyker det upp någon satans människa som man inte önskar ett dugg jävla gott som plötsligt kan förstöra ens liv. Jag hatar att jag till och från och i alldeles för stor utsträckning omger mig med rena psykopater. Jag tycker att jag är ganska bra på att förstå mig på människor men jag får det bevisat för mig gång på gång att så inte är fallet. Bara det att denna gång är det på allvar. Har jag otur kommer jag att få lida för detta resten av mitt liv. Men tro mig, jag kommer att göra den personens liv till ett helvete om så är fallet. Sista ordet i detta är inte sagt än.

Håll i er nu för nu bloggas det. Men visst. Fast det krävdes två Red Bull och en jäkla massa mat. Börjat träna igen så nu jäklar ska det ätas. Men nog om det nu. Det ska jag prata om sen.

Vill berätta om en av de hemskaste saker jag någonsin hört.

Såg för någon vecka sedan dokumentären "Why did the World Trade Center collapse". En helt suverän dokumentär som handlar om konspirationsteorierna bakom attackerna. Var det verkligen "bara" en attack av terrorister? Jag är extremt skeptisk gällande allt i stort sett men den dokumentären fick mig att sitta naglad framför tv:n. Ska ge några exempel som ganska lätt får en att tänka efter. Kan hända att jag inte minns de absolut exakta siffrorna men ni kan ju...googla eller något.

* Byggnaderna föll ihop på cirka 9,5 sekunder. Det motsvarar ett tiden det tar för ett föremål som släpps från toppen från någon av byggnaderna att komma ner på marken. I fritt fall. Hur kan en sådan stor byggnad med 110 våningar, eller vad det nu var, falla ihop utan något som helst motstånd när attackerna skedde någonstans vid 70 - 80:e våningarna? Kan de explosioner som hörts efter attackerna som 100-tals människor vittnat om och som det även finns videobevis på ha något med saken att göra. Bara det att de skedde mycket längre ner på byggnaderna.

* En öppen eld kan inte bli varmare än 1500 grader oavsett hur man gör. Hur kommer det sig då att man hittat smälta stålklumpar i källaren stora som bilar när stål smälter vid 2500 graders värme?

* Det allra bästa är nog ändå vilket tv-bolag det nu var som rapporterade om byggnad 7. En byggnad något kvarter från WTC. Byggnaden innehåller massor med statshemligheter och är kontor för bland annat FBI, Secret Service och en herrans massa andra statliga saker.
Man ser reportern i bild och hon berättar hur byggnad 7 rasat ihop men att alla ska ha hunnit ut innan det skedde. Det är bara det att i bakgrunden där hon står så ser man just byggnad 7. Och den har inte alls rasat. Inte förrän 20 minuter efter hennes rapportering "rasar" byggnaden ihop. Som av en händelse så bryts länken till henne och bilden försvinner från tv-rutan.

Men så till saken då: I slutet av dokumentären så får man höra ett telefonsamtal som är inspelat. Jag vet inte var mannen ringt men jag tror att det är till s.o.s eller någon radiostation. Han berättar iallafall att han är fast på 93:e våningen och att de är ett 100-tal människor där. Det brinner överallt och han ber vem han nu pratar med att skicka dit räddningspatrullen. Han berättar även att han precis ringt sin fru som är hemma och sagt att han är ok och att de kommer att klara sig.

Under tiden man hör det här samtalet så har de klippt in själva ena WTC och de har timat det så att samtalet och filmen är synkade.

Han säger att han var tvungen att övertyga sin fru att de faktiskt skulle klara sig.
Då hör man bara ett dån och han skriker rätt ut. Samtidigt ser man byggnaden rasa ihop.
Det där skriket...
Han var så övertygad att trots det hemska så skulle de faktiskt klara sig. Räddningsarbetarna var ju där.
Rädslan, skräcken och ångesten i det där skriket...

Jag är så här nära att skriva inlägg här (visar med fingrarna) men det liksom kommer av sig hela tiden. Tänkte kommentera lite angående gårdagens dokumentär om paret som skaffade ett "genmodifierat" barn så att det kunde rädda den ena sonen som fortfarande var frisk. Hade även tänkt att kommentera lite annat om ditt och datt. Men det kommer väl när andan faller på och då går det väl inte att få tyst på mig istället.

Den här kvinnan är en personifiering av snygghet, skönhet och hela fadderullan. Jävlar vad snygg hon är! Jag blir galen!

Kan någon förklara för mig hur Filip och Fredriks "Söndagsparty" som går på söndagar och som ska vara direktsänt kan vara textat?

Jag vill även poängtera att jag inte ser den serien. Min Filip & Fredrikkvot är överfull.