Jag vet attjag fallit bort från denna blogg men det är ganska tomt i mitt huvud nu för tiden.

Men jag MÅSTE verkligen tipsa om en film som jag såg för ett par veckor sedan och fortfarande är en smula kär i. "Till vildingarnas land" (Where the wild things are).

Det är sällan det händer men mellanåt så kommer det filmer som när de väl tagit slut så sitter jag bara kvar där helt stum. Filmer som i sig är väldigt varierande kvalitetsmässigt men som alla förmedlar en känsla som efteråt inte går att skaka av sig.

Filmen nästlar sig in i hjärna och hjärta och lämnar en med kärlek i sinne.


Sedan vill jag även rekommendera "The Blind Side". En verklighetsbaserad feelgood-film. Underbar!

Läste just en blogg med ett inlägg om jordgubbsyoghurt vilket osökt fick mig att tänka på en gåta jag hörde för ett tag sedan. Den är å andra sidan ganska äcklig så jag varnar härmed för att faktiskt läsa resten av inlägget.

På riktigt alltså.

Okay, säg inte att jag inte varnade dig!

Vad är det för likhet mellan jordgubbsyoghurt och att ge oralsex till en tjej med mens?*


*Man vet aldrig riktigt när klumparna kommer.

Jag har bestämt mig.

Jag tänker inte vaccinera mig!

Vet egentligen inte var jag ska börja men jag försöker ändå.

I vanlig ordning hade jag somnat någon gång på dagen i soffan mest enbart för att jag var uttråkad. Det var i början av den här veckan och jag kände mig lite hängig. Jag brukar göra så för att slippa ha en massa tid att tänka. Gillar inte när tankarna smyger sig på.

Jag låg och gled lite in och ut ur sömnen. Solen gjorde tappra försök att ta sig in mellan de trasiga persiennerna men jag svek den och vände den ryggen. Jag känner hur medvetandet undanflyr mig och drömmarna börjar ta mig med till glädjen och fantasin. Det allra sista av medvetandet ska precis släppa sitt grepp då jag plötsligt känner hur jag stelnar till och som att allt blod lämnar mig i ett ögonblick. Jag sätter mig med ett ryck upp i soffan. Jag kan inte orientera mig, mitt hjärta går på maxpuls och jag försöker hämta andan.

Jag är helt enkelt livrädd mitt på ljusa dagen.

När jag väl börjar lugna mig så pass att jag kan tänka ställer jag mig upp. Jag vänder mig om och stirrar på soffan och vet väl egentligen inte vad jag hade förväntat mig men om den hade varit gjord av is hade det förklarat mitt ryck mycket bättre.
Då hör jag plötsligt ett...hur ska jag förklara det... Ett kvävt ljud. Knappt hörbart. Som när någon borrar ner sitt huvud i kudden och försöker att säga något. Men det var inga ord. Det vara bara...ljud.

När jag ligger på soffan så är mitt huvud väldigt nära hallen som angränsar till alla rum i lägenheten och står man i hallen har man bra översikt över nästan hela lägenheten så jag tänker att jag ska ställa mig där för att höra bättre. Det krävs endast tre steg för att jag ska komma ut i hallen. De första två stegen känns precis som vanligt. Det sista hade lika gärna kunnat ta tusen år. Allt går i slow motion då jag upptäcker att ytterdörren är öppen. Jag låser alltid den.
Jag låser alltid min ytterdörr!
Men nu står den öppen. I vad som säkerligen är fortsättningen på enbart en halv sekund så ser jag att det står ett par skor fint uppställda i hallen av modell herr. Jag fryser återigen till is och rör mig inte ur fläcken.

För att ens ta sig in i trappuppgången måste man ha en låsbricka och för att ta sig in i lägenheten måste man ha en...nyckel. Den enda som har en uppsättning av dem är mitt ex och hon skulle aldrig någonsin ta sig in utan att fråga innan. Aldrig. Då hör jag vad det är för ljud. Det är någon som snyftar. Riktigt ordentligt gråter. Det hörs fortfarande bara dovt. Mitt hjärta har slutat slå för evigheter sedan och syret är slut i mina lungor. Jag ser in i köket och jag ser in i sovrummet. Där är det tomt. Vardagsrummet kom jag precis ifrån så det enda logiska är att öppna badrumsdörren. Den är inte stängd. Bara igenskjuten.

Det enda jag vill är att springa där ifrån men ändå går jag fram till dörren. På vägen sparkar jag i tån i byrån i hallen och en smärta som normalt sett nästan skulle få mig att kräkas ger nu bara vita blixtar att vandra på insidan av ögonlocken som jag kniper igen ögonen. Jag blinkar bort det och tar tag i dörren. Jag sätter fingrarna mot dörrsidan och drar försiktigt upp dörren.

När man tittar in i mitt badrum så har jag ett badkar en och en halv meter in i badrummet. Direkt på höger sida står toalettstolen och mellan toaletten och badkaret är handfatet.
På badkarskanten sitter en man framåtlutad med ansiktet i armvecket och gråter.
Jag har fortfarande inte andats.
Jag hinner inte säga något förrän han reser sig upp till sittandes. Jag ser hans långa, gamla fingrar och undrar någonstans långt, långt bak i huvudet om han har varit på bröllop för han har kostym på sig. Men inga strumpor. Han vrider, fortfarande går allt i slow motion, upp huvudet när han märker att jag står framför honom och innan jag hinner se hans ögon vaknar jag igen.

Jag vaknar med ett skrik. Kan inte hindra mig. Får inte stopp på det. Kan inte resa mig ur soffan. Vill inte resa mig ur soffan. Jag har aldrig varit med om en verkligare mardröm någonsin. Allt var som det skulle. Inga diffusa rum. Inga osammanhängande rörelser. Precis allt var som det skulle. Till och med smärtan i foten var som den skulle. Jag har aldrig varit så rädd när jag vaknat. Någonsin.
Förhoppnigsvis aldrig mer.

Senare på kvällen fick jag feber. Kan ha varit det som bidrog till drömmen. Mer om febern senare. Nu ska jag...sova...eller något.

And so it begins!












Ignorera gärna dammet som genast blev väldigt synligt. Men notera gärna även innertemperaturen. De har fixat lite med värmen här i husen men misslyckats ganska bra än så länge.

Lady GaGa kan mycket väl ha de snyggaste hängbrösten ever!
Fan, vad hon är grym.

Jag har vissa personer, "kända" sådana, som jag kan störa mig något så kopiöst på men som jag lovat mig själv att aldrig yttra ett ord om här för att det vore bara att ge dem mer uppmärksamhet.

Petra Mede tillhör inte dem. Jag har aldrig tyckt om henne och jag tycker inte att hon är rolig. Hon är bara jävligt patetisk och efter detta tycker jag inte bättre om henne. Hon hör inte hemma i TV.




Att skoja om att någon blir misshandlad inför sina barn (framgår inte i klippet men är mer eller mindre "allmän kännedom" efter alla rättegångar med Pernilla) är bara inte ok hur mycket man än försöker släta över det hela med att det är ett skämt.

3:25 in i klippet.

Har inte kunnat sova i natt. Inga konstigheter på den fronten då jag sällan kan det. Det som hör till ovanligheterna är dock att jag har städat. Nu snackar vi dra-ut-alla-lådor-och-släng-allt-skit-städa. Det har inte hänt på den senaste tiden om jag ens har gjort det sedan jag flyttade hit för tre år sedan.
Hittade saker som var jobbiga att se och tänka på. Man blir så sentimental ibland. Sedan att Winnerbäck, mister ångest himself, rullade på playlisten gör det inte lättare. Han kan verkligen sätta ord på känslor den mannen. Och som han prickar rätt ibland. Att man även sitter och plågar sig själv genom att kolla igenom allt noga som man hittar får en att fundera på hur det står till med sadisten i en. Lite som att ha en blåsa i munnen, det gör ont att pilla på den med tungan men ändå är man där och jäklas.
Men det sköna med det hela var i alla fall att det var bara jobbigt alldeles just då. Trots att jag är på gränsen till något slags sammanbrott i allmänhet så gick sentimentaliteten över ganska fort och istället känner jag en glädje över att saker är som de är gällande (Men gud så kryptiskt det ska verka då. Men aja.) hur det har blivit. Men att kunna tänka tillbaks och bara minnas bra saker har aldrig hänt förut. Vi har lyckats.

Annars vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till. Jag är liksom inte ens deprimerad nu för tiden. Jag är bara tom. Att ta aktiva val kommer inte på fråga och självkänslan är så låg att jag inte ens klarar av att möblera om hemma. Fan vad gnälligt det låter jämt men jag skriver inte när jag är glad. Det flyter inte på på samma sätt då. "Lyckliga hjärtan skriver inga bra sånger" eller hur det nu var.
Det är frustrerande att bara vara i ett mellanläge hela tiden. När man är djupt nere kan man åtminstone ta sats från botten men nu ligger jag bara här mitt emellan utan någon egentlig ork eller ens vilja att ta mig upp till ytan och andas. Fasen att man som vuxen människa inte ska kunna få ordning på sig.

Det är som en tomhet som smyger sig på. En saknad och ensamhet som är svår att sätta fingret på. Jag känner mig lämnad i sticket trots att det inte på något sätt kommer som en chock.
Man går igenom så mycket tillsammans och bygger upp ett slags inbillat ömsesidigt förtroende. Låter den komma en nära och man öppnar alla fördämningar och visar sig från sin mest sårbara sida. Det kan följa med en in i drömmarna och man blir nästan intim om det vill sig så. Glädje, sorg, ilska... Hela registret av känslor gås igenom i allra bästa fall.
Men sedan står man ändå där. Ensam. Tom. Lämnad. Andra gånger man önskat att det ska ta slut så fort som möjligt och det hela känns olidligt så vägs allt upp när man väl stöter på någon bra. Med vetskapen om att det kommer att kännas tungt och tomt när det är slut, och slut tar det alltid för snabbt, så går det inte att slita sig från en riktigt bra bok.
Jag försöker verkligen att inte läsa slut på en bra bok på en gång när man inte har någon som man vet är bra att läsa sedan. Ändå så slukas jag upp av den. Jag kan komma på mig själv att ligga i iskallt badvatten utan att ha en egentlig känsla av hur länge jag legat där när en bok är riktigt bra.
Frågan är bara vad man ska läsa nu. Undrar när Dan Browns nya bok släpps. Kommer garanterat att hugga in på den så fort som möjligt.

Anar att du som jag har undrat.

Asha Ali - The Time Is Now